Musik på tv

Vi har en tv-kanal som är kanonbra – den spelar en massa bra musik, VH1 eller VHR eller något liknande heter den. Råkar man hamna på den så blir man kvar, vare sig man har tid eller inte. De spelar allt möjligt, gammalt och nytt, men det bästa är att det inte är något fokus på aktuella hits utan mest gammalt eller jättegammalt men bra. Som till exempel

The Smiths, som jag egentligen aldrig lyssnat till, men varje gång jag hör dem tänker jag, att det borde jag ju göra. En gång hörde jag i alla fall Morrisey som sjöng bakom en mur någonstans i Barcelona.

The White Stripes Seven Nation Army. Den är bra den, det tycker inte bara fotbollsfans utan även jag.

Friday I’m in love

Oops, vart tog april vägen? Valborg i dag och första maj i morgon – och alldeles nyss var det vinter och meterhöga snövallar. Ochfredag är det, veckans bästa dag!

In a Simon & Garfunkel mood

Blev sugen på S&G, men fick svårt att välja vilken av alla bra låtar jag sen skulle välja att lägga upp här. Tar The Boxer, för berättelsens skull. Men Condor el Pasa är väl min absoluta favorit. Eller Mrs Robinson? Vackrast är kanske ändå Sound of Silence?

Och sen är det ju den där låten i den roliga videon med Chevy Chase, den Paul Simon-låten är ju bra … vad är det den heter? You can call me Al!

Lyrics The boxer + The Sound of Silence:

System of a Down: Aerials

Det enda jag kunnat spela på gitarr är Malaguena (när jag var 12) och introt till Aerials (när sonen lärde mig).  Försökte få A. att lära sig den i dag, så han kunde spela den på rasterna när jag behöver, men han tyckte bara det var sån där jä-a hårdrock.

Owl City: Fireflies

En skön låt. Men jag har aldrig lyssnat till vad han/de sjunger, så jag letar reda på både låttexten och videon. Kan inte säga att jag blev klokare. Men låten är, som sagt, skön.

Lyrics:

Nostalgistund – Meatloaf och Queen

Christian Luuk hade ett program på tv där hans gäster fick spela upp och berätta om sin ”skämslåt”. För mig är Meatloafs låtar från LP:n ”Bat out of hell” mina skämslåtar. Men SÅ BRA!

Och långa var de – 8,9 minuter. Det är konstigt det där med gamla låtar som man verkligen gillat – ibland hör man att nä, den var ju inte så värst vidare bra. Ibland hör man att nä, den är ju inte så värst bra – men man kan inte låta bli att gilla den. Är det nostalgigrejen (man kan ju texten!) eller är det att ens ”fina, utvecklade musiksmak” som man förvärvat genom åren faktiskt inte har en chans mot den djupt liggande känslan av att ”den här låten är det verkligen något särskilt med”.

‘

Men den här, den har inget med skämslåtar att göra. Men samtida med Meatloafs låtar  är den(runt 75-77) – det var lite svulstigt liksom, på den tiden:

Bedrövliga sorgeliga visor och så en lycklig en

Den här , Maria går på vägen som jag kallar den, sjöng jag jämt när jag var en sisådär fjorton år

Om inte den så sjöng jag på den här, den sorgliga repetitiva lasarettvisan. Var det för att min röst räckte till för såna här låtar, eller för att jag gillade det melodramatiska? Ingen aning, antingen båda delarna. Min musiklärare hörde mig en gång och ville att jag skulle sjunga på en fredagssamling i stora aulan – det var det närmaste en scen jag kommit. Aldrig att jag vågade. Dumt. Man ska våga mer. För vad kan hända? Blir det pinsamt så är det inte mer än det – pinsamt. Och pinsamheter glömmer man bort efter ett tag, men att man VÅGADE, det minns man.

Vet inte varför, men de här låtarna det får mig att tänka på den här, en kärleksvisa på norska och svenska. Den är ju varken ett skillingatryck eller bedrövligt sorglig och jag har bara hört den en gång förut. Kanske är det för att jag tänkte på Lisa Nilsson och på att hon måste vara Sveriges bästa sångerska.

Krunegård hela helgen lång. Terapi för en trött en.

”Hela världen är så underbar – om man är korkad, tom och glad”

‘

Jag har alltid gillat låtar där de sjunger på svenska. Docent Död, Svensk Pop, Pugh, Lundell (ett tag), Imperiet, förstås, Anders F Rönnblom och allt vad de heter. Krunegård är en värdig uppföljare!

”Hej, snälla, kan ni ändra precis allting”

Jag har också, i diktform, registerat mina kvarter. Men inte så bra som Krunegård – han är verkligen någonting alldeles extra. Och jag skulle också kunna säga ”hej, snälla, kan ni ändra precis allting” . Som i ”ge mig vila, ork, styrka på färden”. Jag är så trött som jag aldrig varit.

Man lär av sina misstag …

… och det är jobbigt, ibland bara för jobbigt, men lärorikt – och kanske ända sättet att verkligen lära sig?

Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det, som Krunegård sjunger. Den här låten är så himla bra, både musiken som stegras och texten som är så bra. Låten handlar ju inte riktigt om detsamma som jag tolkar in i refrängens versrader, men det spelar ju ingen roll. Det gör inget om det blir lite fel, för mig är det i alla fall rätt att sjunga Ibland blir det rätt, ibland blir det fel, lev med det, och då påminna mig om att jag inte är mer än människa och måste leva med att jag långt ifrån alltid fixar allt så bra som jag önskar att jag skulle göra.

Lyrics: