Bedrövliga sorgeliga visor och så en lycklig en

Den här , Maria går på vägen som jag kallar den, sjöng jag jämt när jag var en sisådär fjorton år

Om inte den så sjöng jag på den här, den sorgliga repetitiva lasarettvisan. Var det för att min röst räckte till för såna här låtar, eller för att jag gillade det melodramatiska? Ingen aning, antingen båda delarna. Min musiklärare hörde mig en gång och ville att jag skulle sjunga på en fredagssamling i stora aulan – det var det närmaste en scen jag kommit. Aldrig att jag vågade. Dumt. Man ska våga mer. För vad kan hända? Blir det pinsamt så är det inte mer än det – pinsamt. Och pinsamheter glömmer man bort efter ett tag, men att man VÅGADE, det minns man.

Vet inte varför, men de här låtarna det får mig att tänka på den här, en kärleksvisa på norska och svenska. Den är ju varken ett skillingatryck eller bedrövligt sorglig och jag har bara hört den en gång förut. Kanske är det för att jag tänkte på Lisa Nilsson och på att hon måste vara Sveriges bästa sångerska.