Charlie Barr, eldaren som undslapp att bli levande kokt
Evert Taube dyker efter kompisen Charlie Barr som förirrat sig bland tången
Charlie Barr var eldare till sjöss på den tiden då livet ombord var lika hårt som kolet var svart. Lönen var usel, arbetet tungt och skeppskosten bestod mest av konserver och kex. Inte konstigt då att tröttheten ibland tog ut sin rätt. Men en gång höll en tupplur på att innebära slutet; Charlie hade just bett sin sista bön när en hacka gav honom en ny chans!
Jag träffar Charlie Barr i hans husbåt. En gammal sjöman som har historier lika många som maskorna i fiskenätet som hänger på tork på relingen.
Han har seglat med britter och ”yankees”, såväl som med tyskar och portugiser. Oftast mellan England och Spanien på de hårda farvattnen i Biscayabukten.
- Jo, du, det var tider det! Hårt arbete, men livet på land var inte lättare!
Svält och whiskey
Charlie Barr drar sig till minnes hur det var att som sjöman gå utan hyra, då när det förra seklet var ungt. De två punden i hyra, de levde man inte länge på när man kom i land. Utan möjlighet att mönstra på igen väntade svälten.
Sitt livs till sjöss började Charlie på en trålare som gick till Aberdeen. I den skotska hamnstaden låg Aileen Allannah. Båten var fylld till bristningsgränsen med stenkol och koks, och besättningen fick tränga ihop sig två i var koj.
- Det var dåligt med käket men chiefen var bra, så vi höll alltid ’steamen’ på toppen, skrockar Charlie. Kapten bjöd på whiskey var fjortonde dag, det var nyttigt, sa han, för kroppen!
Syndastraff
Charlie mönstrade, trots whiskeyn, snart av. Och hamnade ur askan i elden, som det visade sig. Ombord på Bermudas var kolet som snus eller finmalet krut, och eldarna fick jobba hårt för att hålla ångan i maskinen uppe. Blöta av svett var de, och svarta av sot.
- Det var ett syndastraff, mullrar Charlie. Vi fick släjsa och raka i ett, och slagga två gånger på vakten till slut. Man får inte vara varken dum eller lat när man eldar i pannorna! Och som vi hatade matroserna som inte kunde styra! De slingra runt på Biscay, och vi trampa i glödande slagg och elda på!
En kvinna i hamn
I Valencia hade Charlie fått nog och smet iväg med sin sjösäck. Tröttkörd och tunn som ett rakblad. Med mandolinen i handen och finklädd från topp till tå träffade Charlie snart en flicka. Hos henne stannade Charlie en tid, hon lagade kyckling och tog hem viner från baren där hon sjöng. En rar flicka, men i takt med att Charlie fick hullet och krafterna tillbaka kom också längtan att åter igen ge sig ut till sjöss.
- Har man en gång varit till sjöss är det svårt att stanna i land. Det är en särskild livsstil, den går en i blodet. Hårt arbete, men också chansen att se världen och träffa nya vänner!
Levande kokt
Men hur var det nu med den där gången som höll på att bli Charlies sista? Jo, det var den gången ångpannorna hade gjorts rena och Charlie somnade i en kittel. För sent märkte han att manluckorna stängts, vattnet skruvats på och kamraterna hans börjat elda på underifrån. Medan vattnet steg insåg Charlie att här var det hög tid att läsa en bön, för snart skulle han vara levande kokt!
Plötsligt knakade det till ovanför honom, och en kamrat som öppnar luckan skriker: ”Herre Gud, här är Charlie ju kvar med min hacka!”
- Haha, han var skotte, you know, och var mer orolig för sin jädrans hacka än för mig! Men det gav mig en chans, det gav mig min chans att komma levande därifrån!
* * *
Klicka på denna länk för texten till Evert Taubes ”Eldarevalsen”.
* * *
Om en möjlig bakgrund till Taubes ”Eldarevalsen” kan man läsa på Taubesällskapets hemsida. Ur Taubebladet nr 4/2006 har jag saxat:
”Tillsammans med två matroser skulle jag göra ren ballastanken med slushingolja. Matroserna tog rast och gick upp. Plötsligt bröts strömmen och det blev alldeles mörkt i boxen. Efter rengöringen skulle vatten tas in då ångaren skulle gå i ballast /tom, olastad/ från England till Narvik. Jag var ensam kvar därnere …. Jag gick uppför lejdaren, men när jag kom upp var manluckan med packningar och muttrar pålagd och fastskruvad. Jag var inspärrad i tanken som lite senare skulle fyllas med ballastvatten …. Jag bankade på luckan och till sist hörde någon bankningarna. Matroserna hade glömt, att jag var kvar i tanken. En halv minut senare satte man på vattnet och fyllde tanken.”
Har incidenten med Dahlgren inspirerat ET till skildringen av Charlie Barrs öde i ångpannan i ”Eldarevalsen”? Denna visa hette som bekant ursprungligen ”Charlie Barrs visa”. Evert har själv uppgivit att förebilden till Charlie Barr hette Hjalmar Olsson. Vän av ordning kan naturligtvis också invända, att Eldarevalsen visserligen publicerades 1936 i ”Ultra Marin” men skrevs redan på 1920-talet. Men, som Lars Forssell ungefärligen sade till Sven-Bertil Taube vid deras besök i Samborombon, vars värdshus Evert gästade redan på 1910-talet, trots att byggnaden inte uppfördes förrän 1932: ”För en poet hinner poesin ofta före verkligheten!” Och lite märkligt är det att Ivan Dahlgrens upplevelse ägde rum samtidigt som Eldarevalsen publicerades …
Konklusion: Allting inträffar – för eller senare.* * *
* * *
Texten är den första skrivuppgiften på webbskrivarkursen. Vi skulle låtsas att texten till Evert Taubes ”Eldarevalsen” var anteckningarna från en intervju med en sjöman. Utifrån låttexten/”anteckningarna” skulle vi skriva en intervjutext på max 3000 tecken.
